Hur jag slutade undvika spegeln efter mitt kejsarsnitt

Kejsarsnittet gav mig min son. Det gav mig också ett ärr, och jag var inte beredd på hur mycket det skulle störa mig. Rött, lite upphöjt, en påminnelse varje morgon. Alla sa ”det bleknar med tiden”. Månaderna gick och det gjorde inte riktigt det.

Jag provade det man provar. Massage med olja, en dyr kräm en väninna svor på, vitamin-E från apoteket. Jag var noggrann. Och ändå kändes ärret precis likadant – och lika synligt – som första veckan. Till slut la jag det åt sidan och bestämde mig för att bara vänja mig.

En barnmorska nämnde silikon. Att det är det man länge använt för att förbättra utseendet på just kirurgiska ärr, och att det numera finns i format man kan använda hemma. Jag hade slutat tro att en produkt kunde göra skillnad, men tröskeln var låg: ett stick jag drog över ärret medan jag borstade tänderna. Trettio sekunder, morgon och kväll.

Det jag gillade var att den inte försökte vara en mirakelkräm. Den la en tunn silikonhinna över ärret – det jag senare förstod håller kvar fukten och skyddar medan huden jämnar ut sig – plus peptider för att stötta huden runt om.

Första veckorna kändes ärret framför allt mjukare, mindre spänt. Runt vecka sex tyckte jag att rodnaden tonat in mot resten av huden. Det syns fortfarande om man vet var man ska titta – jag lovar inget annat – men det drar inte längre blicken på samma sätt. Och jag klev ur duschen häromdagen utan att tänka på det alls.

Mitt enda råd: ta ett foto i dagsljus dag ett. Ge det åtta veckor. Titta sen igen. Det var då jag förstod.